Kaffebönan

fyllig och god men lite besk

Anette & Ann

Lämna en kommentar

Pausar städandet lite och plockar fram gamla album. 

Igår när jag jobbade så stod det plötsligt en kvinna framför. Hon tittade mig i ögonen och log stort. Inte som en kund som ville fråga något utan som en person som kände mig. 

Det tog nog bara två sekunder men kändes längre innan jag kände igen henne. Min barndomskompis Anette! Jag blev så glad att jag nästan grät. Hjärtat hoppade. Vi har nog inte setts på minst tjugo år. Ibland kommer man ifrån varandra utan någon speciell anledning, det blir bara så. 

När man är ung så är det så självklart med vänner. Man har människor runt sig på ett annat vis än nu. Nya klasskompisar, nya arbetskamrater. Folk kommer och går. När man blir äldre så försvinner det flödet av människor lite och det blir viktigare att hålla kvar de vänner som finns nära. Och så kan man fiska upp några gamla när tillfälle ges. 

Nästa år fyller vi 60! Mycket märkligt. 

Men nu ska det inte gå tjugo år till nästa gång. Max 20 dagar! 

Här är vi som oskyldiga konfirmander. Anette längst till höger och jag till vänster.  

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s