Jag niger och tackar ödmjukast för alla gratulationer igår på min långfredagsfödelsedag.

För 62 år sedan tittade jag ut just på en långfredag och igår var första gången på alla dessa år som min födelsedag inträffade just denna dag. Rätt märkligt. Jag har fyllt år alla andra dagar i påsken utom just denna.

Men om jag hänger kvar till 2029 så händer det igen.

Bara en parentes för det spelar ju ingen större roll.

Min nya betjänt som ni ser på bilden nedan ska få hjälpa mig i fortsättningen när jag handlar. Jag har blivit lite klen i armarna med åren och det blir mycket asande eftersom jag inte har bil.

Fortsatt trevlig påsk och tack än en gång.

Nu kaffe!

I natt har jag varit på ett möte. Det började med att jag inför alla på min avdelning blev utskälld för något jag hade gjort som tydligen var fel. Väldigt oklart vad det gällde. Hälften av utskällningen var på något hittepåspråk.

Medan jag sedan satt och surade/ grät så dök det upp andra människor som också skulle vara med. Politiker, gamla kompisar och någon kändis ( vet ej vem men alla tisslade och tasslade).

Det hela avslutades med en parad av människor som hade överlevt tsunamin. De gick runt i lokalen och slog på små trummor. Blommor i hårt.

Obehaglig dröm. Vaknade 5.30 av snöskottning utanför. I vanliga fall hade det irriterat mig en aning men idag var det bara skönt.

Stämmer till viss del. I huvudet är jag ganska stark även om jag velar ibland men när det gäller armstyrka så är jag helt hopplös. Då är det bra att kunna ringa in lite hjälp. Denna gången fick sonen spänna musklerna och släpa fram sista tunga lådan på vinden. Inte för att han behövde anstränga sig så väldigt mycket men jag kunde knappt rubba den.

Dagens fynd = några kilo suddgummi -:)

Rotar vidare i album och lådor och hittar mammas noga nerpräntade info om vaccinationer och barnsjukdomar.

Mässling har jag som synes haft så nu behöver jag inte oro mig för det mer 😉

Första skoldagen verkar ha varit ganska händelselös. Jag hade i alla fall fint papper och lillebror med mig.

Mamma och jag på promenad i Öresundsparken.

Det händer rätt ofta att jag får frågan om det inte är tradigt att vara ensam.

Jag förstår att undermeningen är att de tror att jag är ensam pga att jag inte är gift eller har något förhållande.

Det är egentligen en ganska ”dum” fråga. Lite nosig. Föraktfull och ibland nedlåtande. Lika avig som om jag skulle gå på någon och fråga ” är det inte tradigt att vara gift”? Hur låter det på en skala?

Jag är inte ensam. Jag har aldrig varit så o-ensam som nu. Förhållande har jag. Med min familj och mina vänner.

Det räcker väldigt långt.

Visst kan det bli tyst och tradigt ibland men så var det innan också. Man skuttar ju inte runt och skvätter rosenblad runt sig bara för att man är gift eller sambo.

Livet just nu är precis som jag vill ha det, precis som jag har valt det.

Nu har jag tänkt färdigt för idag.

Med vänlig hälsning,

Eder oensamma Ann

2017 får nog anses som ett av de bästa åren för mig det senaste decenniet. Endast några månader på våren störde lugnet.

Hur 2018 kommer att bli vet jag naturligtvis icke mer än att det kommer att bli annorlunda. Väldigt annorlunda. Mer om det senare.

Jag hade två tunga nyårslöften i fjol och det har väl gått lite sådär.

Nummer ett. Jag skulle skicka fler vykort. Gick inte så bra om man inte räknar in julkorten.

Nummer två gick bättre. Jag skulle använda läppstift varje dag. Tror att jag iaf har uppfyllt detta till ca 78 %.

Årets löfte blir lite allvarligare. Nycklarna! Jag måste för min egen och för Jakobs skull se till så jag tar rätt nycklar med mig när jag går ut. Det borde jag klara.

Pigga barn, trötta barn, egna barn, lånade barn, tjurig katt, familj och vänner, mat och klappar och som grädde på moset en avsliten hälsena (inte min). Så kan en ”vanlig” julafton se ut i familjen Annorlunda.

Juldagen såhär långt har sett ut som såhär: soffa, bok och besök på kyrkogårdarna och krematoriet med Johanna.

I skogsminneslunden träffade vi faktiskt tomten. Han satt där så fint vid ett träd.